Det var väl några år sen detta kort togs och hur fin är hon inte? Just nu är hon full av vinterpäls och matt i pälsen av täcket. Men det värsta är att hon magrat så. Det har aldrig, verkligen aldrig på dessa tjugo år varit svårt att hålla hull på den där hästen utan mer tvärtom, så ni kan tänka er att jag lider av att se henne. Beställde precis avmaskningsprov till henne för att dubbelkolla att det inte är mask som spökar. Ska inhandla olja och be till högre makter att det vänder. Bakhovarna gick relativt bra att ta upp idag. Fy fan vad det är svårt att ens tänka i banor att hon kanske måste somna in. Vill verkligen inte tänka på det. Jag kommer vara halv om hon är borta. En sån personlig individ alltså. Mina bästa minnen är nog med henne. Alla gånger vi ridit vilse, alla gånger hon slängt av mig och jag fått gått hem, skogsturerna vi upplevt, mardrömslastningar, första turen med mina barn som hon varit världens lugnaste, galna galoppturer på fält och elljusspår, flygmyrorsanfall, älgmöten, envisheten som alltid fanns där, gråt, glädje och total lycka. Jag är så tacksam, så jäkla tacksam för att vi fått varann. Så nu ska jag njuta av tiden och inte ta ut sorgen i förskott utan tänka positivt.
Idag har det varit en stressig, men rolig dag. Mat hann vi inte ens äta förns klockan åtta på kvällen. Det har varit skogspromenad, ridpass med en ponny som Myran fått rida lite på (hur kul som helst), målning av utbygget, stallet och sen äntligen käk. Å jag hitta ett par urfina stolar på blocket som jag ska hämta imorgon, jippi liksom på det.
ha det fint nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar