onsdag 1 november 2017

NÄR NOVEMBER INLEDDES MAGISKT







Igår sa jag till myran att på onsdag då ska vi gå den där vägen som jag och Candy upptäckte för 18 år sen. För jag vet typ hur den går. Man går bara in på den där stigen och sen så ska det komma ett bandvagnsspår på vänster sida nån gång innan nedförsbackarna börjar innan Hermans hus du vet. Jag tyckte det var en självklar vägbeskrivning, men hon såg ut som ett frågetecken. Hur kan hon inte förstå? Det var en självklar beskrivning.





Och sen så kom vi på den där stigen som skulle blanda sig ihop med det där bandvagnsspåret och jag bara, what liksom, vart är spår någonstans! Men så kom det. Senare än jag kommit ihåg det och så blir man så där osäker på om man verkligen minns rätt. Går spåret upp på berget eller ner mot den där vattengrejjen? Har jag inte rätt nu så vet jag att Tyra suckar åt mig och säger att jag alltid gör så här. Lurar in dom på vägar och stigar som inte leder någonstans. Även Candy tröttna på mig. Hon ville liksom inte chansa på konstiga vägar efter ett tag. Ha ha den där hästen alltså. Som jag saknar henne. Saknar så det gör ont om jag tänker på det. Så jag tänker sällan på det.





Men stigen ledde rätt och jag har världens bästa minne. Det enda negativa är att dom höll på att stängsla in en del av stigen. Jag blev irriterad och sjukt nyfiken. Vad ska stängslas inne så långt inne i skogen. Fick lite creapy vibbar (har precis lyssnat klart på en ljudbok som hade "troll" inspärrade i ett läger mitt ute i bushen uppe i Noorland, så jag kanske överdrev min fantasi en smula), men det kan ju vara något så tråkigt som att det ska vara orört av människor och större djur. Något sånt där expriment eller vad det nu kallas. Finns ju ett par stycken i skogarna här. 

Känslan var iallafall magisk när vi kom upp där på berget och kunde blicka ner på allt. Och lövskogen. Och nyfikenheten om vad staketet nu skulle inhysa eller uthysa. Älskar "nya" vägar. Rubi var ju som vanligt lugn och avslappnad. Och hundarna fick nosa omkring. Maja åt hästskit ur två högar från okända individer. Variation förnöjer och hon var mer än nöjd. 

Idag körde vi en provlastning på King i transporten i regnet. Han ansåg att rampen var djälulens påfund och vägrade kliva upp på den, men vi har inte bråttom. Nästa gång kanske han känner sig mer våglig. Rubi stod inne i transporten och mumsade hö utan att sitta fastspänd och undrade mest vad han höll på med. Eller så brydde hon sig inte nämnvärt. Den där hästen är en klippa alltså. Myran kunde lugnt lasta i henne själv och av. Och då har hon bara testat att lasta en gång på ett ridläger. Den där tjejen är också helt otrolig. Så lugn och cool. 






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar