Jag som skulle vara duktig och blogga ofta. Gick ju sådär. Eller ja rent åt helvete faktiskt. Men då börjar vi bara om liksom. Jag bryter ju mina löften varje dag typ så jag är van. Förra veckan trodde jag seriöst att jag hade sagt upp min relation med choklad helt då jag kände mig så stärkt i mitt beslut. Jag hade fått nog. Fått nog för längesen. Så jag sa liksom, nu får det räcka, ingen mer choklad. Gick jättebra. Jag gick ut och gick och pysslade med lite annat och sen så städade jag lite i lådorna i köket och då hade någon gömt en chokladkartong där och jag bara, Å choklad, fy vad gott och trycker i mig två stycken direkt. Seriöst, det hade gott max fyra timmar. Fyra timmar hade mitt braiga beslut varat. Och det var som om min hjärna aldrig någonsin hade hört talas om det där beslutet vi gemensamt fattade för max, max fyra timmar sen. Vi var ju så rörande överens. Jag menar, hur är det möjligt! Känner mig som Patrik i Svamp Bob Fyrkant varenda dag. Lika blåst. Lika hjärndöd. Fast sjukt underhållande. Kanske inte är något negativt trots allt. Finns inget negativt som inte kan bli positivt. Dagens visdomsord.
Veckan som gått har varit trist, långtråkig och sjukt oskojig. Jag har varit sjuk. Hatar det eftersom hela min kropp kliar av att få göra något och när jag sen kan börja och göra något så fattar jag lite väl överilade beslut. Som att måla om köksön grå. Såg för bedrövligt ut till bänkskivan. Suck. Bara att ta till plan B. Ta bort köksön och sätta in ett köksbord igen. Någon kommer bli så arg fast är man borta så får man liksom skylla sig själv. Man kan inte släppa mig lös så här. Så egentligen är det inte mitt fel om han tycker det var ett dåligt beslut eftersom han inte var här och stoppa mig. Så än en gång är jag fri från skuld. Underbar känsla det där med att alltid kunna hitta en syndabock för mina egna misstag. En liten talang jag har. Somliga skulle nog inte kalla det talang utan dålig karaktär, men vem lyssnar på dom. Har hört att man ska tro på sig själv.
Semmeldagen eller Fettisdag har ju vart. Jag skippa semlan. Har ätit way to många redan. Den här kroppen klarar inte mer detta året. Inte ens den där nutellasemlan som lockat ett tag. Definitivt stängt på semmelkontot.
Alla Hjärtans Dag passerade också obemärkt. Jag fick inga hemliga blombud eller ens ett kort av barnen. Må jag vara den mest oälskade människan i världen? Är det karman för min dåliga karaktär? Bör jag gräva ner mig? Nää, vem vill egentligen ha blommor? Bara bökigt med att snitta om och hitta en vas som passar och sen så luktar vattnet äckligt efter ett tag när man glömt bort dom och så måste man slänga ut skiten på komposten som jag för övrigt inte har, men på min skräphög som är två mil bort bakom huset, i snön! Nä, det är ju bara så jobbigt. Och choklad är ju liksom inte ens gott längre. Så vem vill ha en chokladask liksom. Så beiget. Och jag hatar gelehjärtan. Och så är det lite cheezy. Fick förresten en ask gelehjärtan av en lastbilschaufför på mitt förra jobb på Alla Hjärtan Dag en gång och jag bara, ehh tack. Mumsigt värre. Jag fick ju bjuda bort den till resten av personalen. Men jag kommer ihåg att han var väldigt trevlig och det måste han tyckt jag med var. Trots min dåliga karaktär. Äh, den är nog inte så dålig trots allt.
Dagen efter den där hysteriska kärleksdagen så lyxade jag och mina hjärtan till på jordgubbar och smält choklad och hade det rätt mysigt. Och ett besök hos mormor som bjöd på mat. En bra torsdag helt enkelt.
Måste sluta, ha de
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar